Några korta glimtar ur mitt liv.


I det franzénska huset i Schaktsgatan i Bjuv föddes jag en junidag 1936. Då fanns redan två flickor och en pojke i familjen. Två år senare skulle det komma ytterligare en pojke. Fem barn i en arbetarfamilj på trettiotalet var förvisso ingen sinekur.


Under den svåra krisen på 30-talet var arbetslösheten ett gissel, som drabbade de flesta arbetarfamiljer. Nödhjälpsarbeten startades bland annat på Söderåsen. En stengärdsgård, som skulle hålla hjortarna på plats, byggdes bland annat. På tegelbruket i Bjuv kom min fader att arbeta skift i många år. Där gällde det att hålla igång de stora roterugnarna. Detta arbete var inte särskilt ansträngande, och efter ett nattskifte hände det att Gustav gick direkt ut på åkrarna och deltog i skördearbetet. Han var inte ovan vid hårt arbete. Bland annat hade han varit rallare i Danmark och i Norrland. På bilden nedan står han som nr 3 i främsta ledet, med keps på huvudet.
Det här gänget deltog i byggandet av inlandsbanan. Med den tidens maskiner och hjälpmedel var det förvisso ett hårt arbete att bygga en banvall och lägga spår mil efter mil. Man kan också lätt förstå att det var annat än att bygga järnväg i Danmark eller i Skåne, där landskapet redan är ganska så platt. Inlandsbanan har varit och är fortfarande av stor betydelse för norra delen av vårt land. Googlar man på ordet "Inlandsbanan" finner man mängder av information, t.ex. följande:

Välkommen till Inlandsbanan

Inlandsbanan byggdes när det förra seklet var ungt - i en tid av förändring. Det nya mötte det gamla, människor kom närmare varandra och järnvägen blev en livsnerv för landsbygden. Längs banan finns spår från den eran i platser, byggnader, mattraditioner och kultur som fortfarande lever och blomstrar. Här ser du glimtar av det som en gång var och som gjort det till vad det är idag. Ett genuint, anrikt resmål med besökare från hela världen.



Några år har gått och vi är inne i mitten på 40-talet. På den tiden var kameran inte var mans egendom, och det finns inte så många kort från den här tiden. Men här har någon i alla fall förevigat de tre bröderna i familjen.


Här står minstingen Villy framför Per och Sven-Inge



Här står min storasyster Solveig med lillebror Villy i famnen och min storebror Per bredvid.

Från tvåårsåldern var Stig-Arne min bäste lekkamrat och vi höll ihop även sedan jag flyttat till Gunnarstorp. Stig-Arne spelade också med i Gunnarstorps pojk-, junior- och A-lag. Sommaren 1955 deltog han i turnén till Berlin. Här har Stig-Arne blivit vuxen, tagit körkort och fått låna fars bil.


De första stapplande stegen på kunskapens väg tog vi i Kyrkskolan i Selleberga och på Platsen i Bjuv. Årskurserna 4, 5 och 6 gick jag i Gunnarstorps skola, som var en ganska ny och imponerande byggnad. Där leddes arbetet av de två folkskollärarna Rasmusson och Bolander. De visste hur man skulle behandla barn och ungdomar i skolåldern. I klassrummen var det ordning och reda från första stund och varje lektion kunde ägnas åt utvecklande arbete. Trots att det var fråga om B2-skola, d.v.s två eller tre årskurser undervisades i samma klassrum, blev resultatet mycket bättre än vad man uppnår i dagens skola med helt andra resurser i fråga om t.ex. audiovisuella hjälpmedel.


På bilden ovan, Flickorna i bakre raden, fr.v: Gertrud Jönsson,?, Bernice Borg, Kerstin Bengtsson, Lily Jonsson, Gun ?, Maica Paradis, ?. knästående i mellersta raden fr.v: Stig-Arne Andersson, Gert Persson, Harley Hellman och Sven-Inge Dahlman. Främre raden: Bertil Davidsson, Bengt Bengtsson, Bertil Bengtsson, Sven Andersson, Sune Berglund, Bo ?

Bakre raden fr.v.: Sven-Inge Dahlman, ?, ?, Bengt Bengtsson, Bertil Bengtsson,?, ?, ?, Stig-Arne Andersson, Sune Berglund samt vår fantastiske lärare Inge Lindholm.


Bakre raden fr.v: Majsan Lindström, Leif Fridlund, Kaj Güllix, Sven-Inge Dahlman, Holger Andersson, Ingvar Hartmann, Sven Assarsson, Kjell Herrder, Stig-Bertil Thörn, Sonja Pettersson, vår lärare Martin Bolander.
Främre raden fr.v: Kurt Lönn, Lisbeth Pettersson, Karin Hardö,? ?, ? Schönbeck, Kerstin Eriksson, Kaja Hardö, Inger Johansson, Sune Jönsson, Ingrid Wennerlund, Kjell Larsson, Bengt Brandt.


Klasserna 5,6 och 7 är här samlade för fotografering. I bakre raden sitter: Bert Wall, Bengt Brandt, Inge Holmberg, Kurt Lönn, Bror Sjöberg, Sven-Inge Dahlman, Rune Lindström och Ingemar Wennerlund. Mellanraden fr.v: Lilian Persson, Siv Larsson, Kjell Herrder, Rune Schönbeck, Ingvar Hartman, Bertil Thörn,Kaj Güllix, Sune Jönsson, Holger Andersson, Erna Ågren, Ulla Wall, Margit Pettersson, Birgit Ström. Främre raden fr.v: Bodil ?, Inger Johansson, Berit Güllix, ? ?, Pia Brorsson, Sonja Pettersson, Kaja Hardö, Ingrid Wennerlund, Siv Swärd, Ann-Britt Danielsson.


Under vårterminen i åk 6 skickades jag en dag av min lärare till Realskolan i Åstorp för att lämna in en ansökan om att få börja där till hösten. Jag visste inte mycket om vad det innebar, och det gjorde väl inte heller mina föräldrar. Efter fyra år i realskolan med skapliga betyg (fotbollen tog fortfarande all ledig tid, och läxläsning existerade knappt.) gällde det att så snabbt som möjligt skaffa sig egen försörjning. Tre års gymnasieskola var inte att tänka på. Gymnasiet ledde ju inte till något arbete utan var bara en förberedelse för högre studier. Därför blev det en tvåårig utbildning på handelsgymnasiet i Helsingborg. "Handels" låg då som nu på Bergaliden i anslutning till Gossläroverket. Där studerades "nyttiga" ämnen som bokföring, maskinskrivning samt engelsk och tysk affärskorrespondens.

Handelsgymnasiet Klassträff efter 50 år
Handelsgymnasiet låg på Bergaliden intill Gossläroverket, sedermera kallat Nicolaiskolan. 30 år efter examen har vår klass samlats på trappan till vår gamla skola.



1946 flyttade familjen från Selleberga i Bjuv till Gunnarstorp. Det innebar bland annat att mycken tid kom att ägnas åt fotboll. I det lilla gruvsamhället var fotboll det ständiga samtalsämnet, och Gunnarstorps IF hade ett representationslag som i många år varit ovanligt segerrikt.

I juni månad 1955 gjorde Gunnarstorps IF sin första utlandsturne. Det bar iväg till Berlin, där Reinickendorfer Füchse stod för värdskapet. På bilden här under står laget uppställt för den högtidliga ceremonin, då klubbstandard och blommor utväxlas. Från vänster står Sven Friberg, Stig "Viktor" Hansson, Åke Sjödahl,Sven-Inge Dahlman och Stig-Arne Andersson (de båda sistnämnda är 19 år gamla.). Vidare syns Kurt Thell, lagets Nestor, som redan närmar sig de 40, Ove Pettersson, Bruno Lönn, Olle Lönn, målvakten Bertil "Honka" Hansson samt lagets kapten och tränare Åke Wihlén.



Överfarten från Trelleborg till Sassnitz var lugn och behaglig och på bilden nedan sitter tre GIF-are och solar medan färjan stävar mot hamn i Tyskland. De tre är Bertil Hansson, Sven Friberg och Sven-Inge Dahlman.





Skogsarbetare i Bayern

Berlinturnén hade ytterligare stimulerat intresset för tyska språket och för resor till främmande länder. Samma sommar, alltså 1955, gick resan åter söderut, nu för att delta i ett internationellt arbetsläger för studenter från en mängd olika länder. Vår uppgift var att i skogarna väster om München rensa runt nyplanterade plantor. Detta arbete utfördes med hjälp av en liten skära (Sichel) i höger hand och en stav (Stock) i vänster hand. Med staven höll man undan gräset som hotade att kväva det nyplanterade trädet och med skäran skar man av gräset.

Före resan hade vi fått en del papper med instruktioner, bland annat fick vi veta att det inte var tillåtet att diskutera politik under den månad vi skulle bo och arbeta tillsammans. Det visade sig emellertid snart, att den tyske arbetsledaren (i femtioårsåldern) gärna diskuterade kriget med oss. Vi var alla i övre tonåren och kom från olika länder, och naturligtvis tyckte vi att det var intressant att prata med en tysk, som själv på nära håll hade upplevt andra världskriget, och han hade ingenting emot att ge sin syn på tyskarnas roll.

Arbetet var inte särskilt betungande, och då och då blev det väl mera lek än arbete.
Sovbarack
Här har vi morgonsamling utanför den barack där vi bodde.
Jag står här klädd i stövlar, rutig skjorta och keps.

Den unge mannen till vänster i keps är en dansk läkarstuderande. En dag hittade han en rovfågel i skogen. Den verkade inte må bra, varför han tog hand om den. Den stackars fågeln hade fått en utväxt i ena foten, vilket gjorde att den inte kunde sluta klorna och gripa sitt byte. "Det fixar jag", sa dansken, tog fram en fickkniv, skar bort utväxten och släppte fågeln. "Nu kan den snart fånga sitt byte och leva vidare", sa han och återgick till arbetet. Vi stod gapande och beundrade "kirurgen". Jag kan tänka mig att sorkar och annat småvilt inte var lika uppskattande.



Under tonåren var det alltid lika fascinerande att stå högst uppe på Terrasstrapporna och blicka ut över Öresund. På andra sidan låg Helsingör, Danmark, ja hela världen. Längtan ut i världen är nog alltid stark hos unga människor, och när skolan erbjöd undervisning i främmande språk, startade naturligtvis drömmarna om resor till främmande länder. Dessa drömmar fick en särskild kraft, när man uppe vid Kärnan kunde "blicka ut över världen".



I december månad 1955 var det dags att göra "lumpen". Inskrivningen skedde på Jakob Hansens Hus i Helsingborg, och där tyckte de sakkunniga, att jag nog skulle bli en bra fältpolis. Jag ryckte alltså in till Fältpolisskolan i Solna. Det var en tämligen ny och modern förläggning. Bara 10 värnpliktiga per logement och moderna badrum med varmt vatten. Jag fick alltså 9 nya kamrater, som inte alls var så krigiska som bilden här nedan visar.



Här har Roland somnat in med dragspelet på magen.
Ibland fick vi klä upp oss i gamla uniformer. Bland annat stod vi en gång i entrén på Grand Hotell för att hälsa drottning Elizabeth II av England välkommen till Stockholm.






Efter 10 månader som värnpliktig soldat i Stockholm och Uppsala var det tid att återgå till det civila livet. Efter en kort sejour på en ingenjörsfirma hamnade jag på Lloyd's Register på Kungsgatan i Helsingborg. Det var ett mycket intressant arbete med vänliga arbetskamrater och världens bäste kontorschef, Sven Holm. På kontoret fanns tre Surveyors, besiktningsmän, som kontrollerade att fartygen byggdes och reparerades enligt Lloyd's regler på Helsingborgs Varf och på Öresundsvarvet i Landskrona. En av besiktningsmännen kom från Storbritannien, och för en ung, språkintresserad man var det naturligtvis superintressant att dagligen få praktisera de färdigheter i engelska språket som skolan givit. Arbetet hastade sällan och varje förmiddag bjöds det på kaffe, goda kakor och intressanta samtalsämnen på engelska.



När kung Bore har lagt sitt vita täcke över Västervång, kan området kring dammen vara så här vackert. De fria ytorna mellan husen är ovanligt stora. Detta är ett eldorado för barnfamiljer. Husen ligger i hästskoform och i varje hästsko finns en lekplats. Dessutom finns en stor och välutrustad lekplats väster om Svalövsbäcken. Denna lekplats kallar barnen för "Stora lekan".
Vinter på Västervång




Röd tulpan Denna vackra tulpan heter Sven Dahlman. Varför?

Kan det vara någon elev, som upplevt sin lärare som alltför vänstervriden - röd - och som anställd på Weibulls fått chansen att skoja med sin gamle magister?


Tennisbanan i Föreningsparken är ett av våra bästa smultronställen i Svalöv. Här har vi tillbringat tusentals timmar under årens lopp. Kanske skulle vi skriva en bok med rubriken Från parkbanan till Wimbledon och Roland Gaross.